Sommarstiltje...

...råder, även i bloggandet. Dagarna framlevs ungefär som i inlägget som föregår detta.
Familjeliv, grill, rosé, varma kvällar, fix med hus och trädgård och i går det första doppet i grannbyn Karlsbyhedens idylliska sjö Hedkarlssjön, som låtit vänta på sig eftersom vi alla väntat på att Sigrids hand skulle läka efter operationen.

Hand i hand med njutningen att vara framme vid det som så länge var en utopi, en tillvaro helt på egna villkor, i det egna huset på landet, kan jag inte rå för att jag känner en slags
"verklighetens folk"-stress.
Det är jävligt lätt att håna foppatoffelfolket, men jag inser att det enda som skiljer mig från dem är att jag envist bär Timberland-sandaler som solkas ner fort på sandstranden och i det eviga i och urhoppandet i sommarens villaliv.

Jag sitter salongsberusad av rosé i min baden-baden stol på fredagarna och inser lite roat (och skamset?) att mitt idealistiska tonårsjag antagligen skulle förakta det jag blivit, en liknöjd medelklassfarsa som i första hand ser till sig själv och de sina framför det utopiska samhället i gemenskapens namn under fladdrande röda fanor...

Någonstans vill jag ändå inbilla mig att mitt beslut att söka mig till begravningsväsendet grundar sig i min forna starka idealism, att göra något slags avtryck i det existentiella hos mina medmänniskor.
Min tro var för vid för att ikläda mig prästens roll, alltså gör jag det i stället som serviceman i den slutgiltiga resans tjänst.
Fan vad högtravande det där lät då...

Ska jag vara helt ärlig mot mig själv handlar det främst om min självrespekt. Efter en vår där så mycket vilja malts ner till ett intet av en arbetsgivare som vägrat se mig och mina kollegor som en resurs utan enbart som en kostnad, har min självrespekt fått sig en törn, inget tvivel om saken.

Det handlar om att utvecklas, hellre än att förtvina, förbittras. Och lite visa de jävlarna...

Vad är utveckling? Vad är egoism?

Någonstans tror jag ändå att sjuttonåringen med svart rock, basker, runda kommunistbrillor och palestinasjal skulle kunna se på en trettioåttaårig blivande begravningsentreprenör med respekt. Även om sjuttonåringen skulle vara mer än misstänksam mot epitetet "entreprenör"...
Och visst kan även trettioåttaåringen ge honom rätt till viss del. Det jag nu lämnar bakom mig är ett skolboksexempel på avarten av entreprenörsskap, där den rena vinsten är den allenarådande drivkraften.
Men trettioåttaåringen vet också att världen inte är svart eller vit och har, framförallt inom just begravningsväsendet, mött många "goda" entreprenörer med en vilja att göra skillnad och sätta ett avtryck i människors liv. Och död.
Jag ser fram emot att sälla mig till den skaran.

Till dess pågår det stilla semesterlivet. Nu ska jag snart göra en andra strykning av taket i Sigrids rum. Som en verklighetens folk-farsa.
Iförd Timberland-sandaler.