På besök i orons land

Egentligen är det ingenting att slå på stora trumman för. När det för ett par månader sedan konstaterades att lillprinsessans stela tumme skulle komma att kräva ett enklare ingrepp för att fungera som den skulle var reaktionen ett "jaha", inget märkvärdigt.
Och det är ju inte det heller!

Men när hon väl låg där efter att ha fått narkossprutan, groggy och lite undrande, så liten i den stora transportsängen, redo att rullas iväg till operation, så nog grep en kall hand om fadershjärtat! De ska skära i min lilla!

Men självklart gick allt som väntat väldigt bra. När hon vaknat sög hon i sig två Mer-tetror i uppvakningsavdelningens fejklädersoffa. Redan om fem dagar kan vi ta av bandaget och hon kommer redan då att kunna bada. Och tummen kommer vara som vilken tumme som helst.

Vi kom in till sjukhuset halv åtta i morse och kunde åka hem igen redan halv tolv.

Strax innan vi skulle gå passerade det i korridoren utanför en pappa med ett barn i lillprinsessans ålder, en flicka som var typiskt cancerskallig och hade droppslang i näsan. Jag tänkte att jag inte ens vågade tänka vad den pappan kände, efter min egen oro för en liten tumme...

Sigrid sov en tung och helt vanlig sömn i bilen hem. Vi hade varit på ett kort besök i orons land.