Och så var vi där igen hela familjen, vid Siljans strand, där det en gång började, Stiftsgården, mina tonårs tillflyktsplats och som det kändes på den tiden, själva förutsättningen för hela min överlevnad.
Jag kan aldrig nog poängtera vad detta ställe har betytt och jag återkommer ju ständigt till det i denna blogg.
Detta har på intet sätt förändrats, trots att jag sedan en tid tillbaka inte längre delar den religiösa infallsvinkeln.
Dock finns inget av hjärtknipande nostalgi kvar. Stiftsgården har blivit ett mål för en uppskattad dagsutflykt per sommar. Punkt. Jag kan fortfarande gränslöst uppskatta Stiftsgården för sitt natursköna läge och för det avtryck den lämnat i min själ.
Men jag har trots allt tagit själen med mig därifrån och gått vidare...eller?
När vi i fredags gjorde vår årliga tur till gården i samband med återvändardagarna "Se hit" för gårdens gamla stjärnor, tog jag en lov bort mot personalbostaden, Paviljongen kallad, som var mitt hem 91-92 och ett halvår 93, år som satte prägeln på mitt nyblivna vuxna jag och det som kom sedan.
Jag ställde mig en bit ifrån för att knäppa en bild av huset med "mitt" rum längst till vänster i bild bakom trädruskan, numera tvättstuga har jag hört.
Plötsligt blev jag full i skratt...
Vilka signaler var det som gjorde att jag redan efter tre minuter av visningen av ett visst hus i Sundborns socken i september förra året hade bestämt mig? Fanns det på ett undermedvetet plan något jag kände igen?
Döm själva... Lägg speciellt märke till att genom den öppna dörren med fönster längst till vänster skymtar vår tvättstuga...
1 kommentar:
Äh, du kan nog vara lugn. Det är en relativt vanlig byggnadsstil bara. En enklare (och förmodligen billigare) modern variant av den röda stugan.
För inte kan väl någon på allvar längta tillbaka till paviljongen som sådan, även om vi hade rätt mycket kul...?
Skicka en kommentar