Jag tror Kerstin log i sin himmel

Dags att summera sommaren och lyfta blicken mot hösten. I morgon påbörjar jag den sista arbetsveckan på den arbetsplats jag hoppades så mycket på förra hösten och som motsvarade så få av de förväntningar jag hade.
Jag har fått tjänstledigt men hoppas vid gud att jag ska slippa alternativet att återgå om inte något radikalt händer under kommande år.Jag går vidare nu, med huvudet högt.

Jag tänker inte älta. Jag har fått alla fördomar om vinstdrivande omsorg bekräftade. Men detta är ingen politisk blogg så jag lämnar det därhän och hudflänger marknadsliberaler på twitter i stället...

Helgen som gått innehöll en snabbvisit i huvudstadens absoluta närhet, hos mina föräldrar i Nacka natten mellan fredag och lördag för att på lördag förmiddag fara ut till Roslagen och morbror Jonnes hus för den årliga kräftskivan med släkten. "Morbror" Jonne var egentligen gift med min moster Kerstin som dog i cancer bara 56 år gammal 2005.

Min mammas lillasyster, som för mig och min syster var mer än en moster när vi var små eftersom vi bodde i samma hus, hon och så småningom Jonne och vår kusin Erik, i lägenheten under vår. Hon var vår mamma nr 2, lika självklar och lika närvarande i våra liv som vår riktiga mamma.
Kvällen före julafton 2005 somnade hon in och lämnade ett värkande svart hål efter sig.
Hon fyllde år den 6:e augusti och vi brukade fira både hennes och min födelsedag den 15 augusti med en kräftskiva för båda familjerna på deras landställe i början av månaden varje år. Småningom också med min och min systers egna familjer. Vi gör så än.

Föremålet för uppvaktning är nu min Nora som fyller år den 3:e augusti. Vi trivs alla därute i huset som i en av de första Bullerbyfilmerna från 60-talet figurerade som lanthandel, vilket det också var i verkligheten.
Jag minns butiksdörren och det stora butiksfönstret in till vardagsrummet när jag var liten, något som Kerstin och Jonne lät bygga bort när de senare renoverade och byggde till huset.

Vi samlas alltså och äter, umgås, badar i Lisasjön som bara ligger hundratalet meter från huset och mår gott. Men känslan av att någon fattas lämnar oss aldrig riktigt, det är ofrånkomligt

I dag innan vi styrde kosan hemåt Dalarna igen, åkte jag och min familj till minneslunden vid Länna kyrka, bara några kilometer från sommarhuset, där Kerstin ligger begravd. Nora minns henne inte, Sigrid hann aldrig träffa Kerstin.
Men i alla fall Nora förstår vid det här laget vem hon var och varför hon fattas oss så. Hon pratar ofta om Kerstin, ställer ofta frågor. Lite tagen var hon av stundens allvar vid minneslundens sten, där en dikt av Nils Ferlin är inristad.
Vi berättade okonstlat för Kerstin vilken mysig fest vi haft, stod sedan kvar en stund och såg ut över Lännasjön nedanför kyrkan och det fantastiska Uppländska kulturlandskapet som omgav alltihop. Nora och Sigrid strosade runt.
Så plötsligt fångade något deras uppmärksamhet:
En liten snigel stretade sig fram över minnesstenen.
Båda var i ett slag som uppslukade av det lustiga lilla djurets närvaro och på barns sätt glömde de allt om död och allvar, fascinerade över det lilla livet på stenen.

Jag tror Kerstin log i sin himmel.