Atlantångaren har fått upp farten - stolpig liknelse från vedbacken.

Jag insåg idag att vi inte bara har lyckats vända Atlantångaren jag och M, den har dessutom börjat få upp farten i sin nya riktning.
Nu står vi stadigt på komandobryggan med blickarna fästa vid horisonten och inte längre ständigt nervöst sneglande på koordinaterna

Vi har nu bott i Dalarna i drygt tre år och strax före jul firar vi ett år som lantisar.
I dag talade jag i telefon med min granne, skogsbrukaren Klas som befann sig på annat håll i Dalarna där han också äger skog, för att röja timmer efter en tromb.
Vi har kommit överens om att vi ska få köpa ca fyra kubik björkved av honom som står staplat vid kortändan vid ett av hans uthus, inför ankomsten och installationen av vår nya täljstenskamin nästa vecka.
Han sa att det var OK att jag började flytta traven till mitt eget uthus och sagt och gjort, med arbetshandskar, fleecejacka, keps och skottkärra skred jag till verket. Vinden blåste hårt och det var tydligt att det var snö i luften, hade redan hört på radio om det analkande ovädret söder ifrån.

Med kepsen nerdragen avverkade jag kärra efter kärra som jag tippade på en presenning framför min blåmålade uthusdörr på mitten på ena långsidan, den som leder in till "logen" som vi kallar den stora förrådsdelen, för att det känns mer värdigt ett 80 år gammalt uthus med gammalt torrdass och murad jordkällare.

Mitt i arbetet kom Elisabeth som bor i den gamla byskolan på vars avstyckade tomt vårt hus är byggt och berättade att jag var välkommen på kaffe i bagarstugan hos Hasse och Inger som bor i den stora gården intill vårt hus och skolan.
Därinne i bagarstugan pågick det storbak av rågsiktskakor, det luktade nybakt och vedugn, Hasse var mjölig i ansiktet och Inger hade klut i håret.
Medan de första snöflingorna föll utanför bjöds jag av brödet där smöret smälte, kokkaffet smakade starkt och gott och vi avhandlade sådant man gör en kulen tisdagseftermiddag i en bagarstuga i Sundborns sockens utkant.
Vilka som dött (bla ett av Carl Larssons barnbarn), byggplaner, släktskap och givetvis vädret.
Allt kändes fullständigt naturligt.
Veden, fleecen, kepsen, knogandet i vinden, kokkaffe och rykande färsk rågkaka från vedeldad ugn, stilla småprat om saker som är viktigt just här.
Jag hörde till.

Detta är inte längre exilen. Det är inte ett dugg pitoreskt, det är vardag.
Vi har landat.
Vi hör hemma.

Det är pendlandet ner till Uppsala/Stockholm som är exilen.
När vi gav oss av från tiovåningshuset i Nacka för tre år sedan var det svajigt, vi hade ingen aning om vi skulle fixa det.
Men vi vände Atlantångaren. Bort från den urbana identiteten.
Nora skiftar nu mellan dalmål och Stockholmska som ingenting, trivs i sin byskola i grannbyn.
Sigrid är född kulla och ropar "sllluta!" med tjockt L och hörbar dalamelodi.
M lämnade politiken i den stora staden och har skapat sig en helt ny yrkesmässig plattform och jag är på god väg att skapa en ny även åt mig själv.

Vi gjorde det. Vi gjorde det ta mig fan!