Det står en ängel på domkyrkans tak

Det är en månad sedan senaste inlägget. I bloggproffssens värld är en sådan blogg att betrakta som död och jag har själv tvivlat lite på denna bloggs fortsatta existens kan jag villigt erkänna.
Vagges vägar var i mångt och mycket platsen för den inre resan och min själsliga helandeprocess, en pusselbit i min vandring bort från det sargade självförtroende krisen i Björnrike gav upphov till för tio år sedan.
Jag tror det var så att den sista gnuttan sorg över att jag var en ganska medelmåttig underhållare och artist som inte höll i det långa loppet slutligen krympte ihop och försvann i och med att jag kom in på begravningsentreprenörsutbildningen. Konkurensen i intagningen och ovanpå detta känslan när man väl hade blivit utvald, att detta var något betydelsefullt, fyllde ett mångårigt tomrum i min självrespekt.

Jag- jag- jag i meningen navelskåderi känns plötsligen ganska ointressant.
Nu är det jag-jag-jag i meningen vidareutveckling. Och kanske i meningen ett ganska senkommet vuxenblivande på ett plan.
Prestationsångesten som student är också minimal, jag känner att jag fyller ut rocken och ser fram emot att fullfölja för att fylla ut den svarta kostymen.

Sakta har jag också förlikat mig med pendlandet. Det tär och jag känner mig, vilket knappast någon som känner mig på facebook har undgått, allt annat än bekväm i storstadshetsen. Men behovet att markera (kanske kokettera) med mitt storstadsförakt har gått ner på sparlåga. Jag kan till och med känna en rikedom i att behärska båda världarna. I Stockholm är jag inte ”kusinen från landet” men jag är i allra högsta grad en besökare från landsbygden. Van men inte hemmahörande längre. Har blivit bättre på att betrakta T-centralen och Slussenterminalen som just en betraktare. En förmåga som växt i takt med lugnet inom mig själv.

Och bloggen då? Jag vet sannerligen inte. Jag har inga planer på att stänga den, bevars. Men till och med denna korta text har jag fått värka fram. Jag, som fram till augusti såg ett frö till ett blogginlägg i varenda tanke…

Mina tankar svävar ibland ut genom fönstret från föreläsningssalen under takåsen i Sensus lokaler i Uppsala, rundar domkyrkans tvillingtorn, virvlar en stund med duvorna där och slår sig sedan ner i min begravningsentreprenörsstuderandevardag igen. Närvarande, ångestfria, fokuserade men prestigelösa. Sig själva nog. Just för tillfället i alla fall.

Vagges vägar hittar man för det mesta i den fysiska världen dessa dagar. Jag färdas på dem tryggt. I morgon leder de hem till bya och familjen igen. Och en hemtenta i familjejuridik. Att Vagges vägar skulle leda till en sådan anade nog ingen, allra minst jag själv.

På domkyrkans tak står en ängel. Hon håller mina tankar i sin hand ett ögonblick.

Det verkar som att hon ler.