Rollen är död

Jag finns utanför det som varit.
Plötsligt känner jag mig lika värdig som ditåt jag alltid strävat.
I mångt och mycket spelade jag figurer även när jag inte bar Pettsonhatten, piratkostymen eller Alfreds vadmalsbyxor.
Och rollen var också en roll.

Jag minns att jag stod utanför den stängda restaurangen där vi showat tidigare på kvällen. Mina kollegor och den gästande mycket kända sång och humorgruppen tog den i besittning för en jamsession, bara på kul.
Jag hade kunnat kliva in och ta plats bland dem, ingen hade tyckt att det varit konstigt, för jag hörde ju till.

Tyckte de.
Inte jag.
Rollen var en roll.

Där inne var de sig själva.
Och sig själva nog.
Mig själv var jag ingen.

Jag gick hem, satte mig på golvet i pentryt i min lilla lägenhet i personalbaracken och skruvade korken av flaskan.
Några veckor senare gick kontraktet ut.
Och mitt liv som underhållare var historia.

Det är tio år sedan nu.

Under dessa tio år har sång varit förenat med antingen ren smärta eller stor ansträngning.
Det som gick sönder i mig i Björnrike har skavt min själ, min hals, min munhåla, ja hela min resonanslåda allt sedan dess.
Ett stort steg tog jag förra sommaren när jag tillsammans med mina kära gamla artistkollegor återupptog vår gamla pjäs. Jag sjöng åter för en publik.
Men i rollen. Och fortfarande i rollen som som rollen.
Min egen röst var alltjämt annorlunda,kvävd och ovan.

I torsdags stod jag, under en fiktiv minnesstund vi fått i uppdrag att genomföra, framför mina kursare på begravningsentreprenörsutbildningen och sjöng.
Som mig själv.
Ett av mina gamla paradnummer, Fattig bonddräng.
Karin spelade dragspel, Lisa piano, Sofi och Helena lade stämmor.
Trots förkylning och något för låg tonart, kände jag den plötsligt.
Resonansen.
Min röst.
Min alldeles egen röst.
Halsen snörptes inte åt.
Jag ville inte sätta mig.
Jag stod upp och sjöng.

Rollen är död.

Det var jag.