Halvvägs insåg jag att livet inte börjar i morgon.
Halvvägs insåg jag att det inte går att fly från igår genom att skynda till i morgon.
Halvvägs insåg jag att summan av mig själv är de byggstenar jag själv infogar i mitt utkikstorn.
Halvvägs insåg jag att droger inte suddar ut mig utan fördjupar mörkret.
Jag räds inte andra halvan. För nu väljer jag själv mina steg. Som ett nyfiket barn under ändlös himmel.
Jag är otillräcklig i det mesta. Som pappa. Som make. Som vän. Som kollega. En styrka har jag dock. Min uppriktighet och vilja.
Denna vecka har nykterheten varit en gåva, i fjällen med min familj, vid fria vidder och klara nätter,i dubbel bemärkelse. Suget har tigit still.
Det kommer dagar av stor ensamhet. När jag inte ser någon strålglans i klarheten, när den bara sticker mig i ögonen brutalt.
Då ber jag till den högre makt som blivit min, skogens andning, bergets hemlighet,gör mig liten i alltet och växer därigenom till varm själ.
Jag begär inget offer, inget blod för min synd. En stilla susning i min tanke, att du tänker på mig, det räcker in i evigheten.
Mina döttrars händer i mina är tecknet för förlåtelsen.
Jag duger.
Genom att finnas där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar