Jag somnade i en slags sorgsenhet inatt som solljuset sedan förjagade. Jag lyssnade åter på sånger från tidigt nittiotal igår och de försätter mig numera i eftertänksamhetens kranka blekhet snarare än i det nostalgiska tillstånd jag kanske önskade mig från början.
På många sätt är de drömmar jag drömt uppfyllda. Det drömda huset på landet med den drömda familjen som mår så bra man kan önska.
Men på ett personligt plan är mycket lappat, lagat, avflagnat. Jag har ingen karriär att tala om. Jag väger för mycket.
Mina storvulna drömmar om ett skrivande liv stannade vid en medioker barnbok som kom ut för tio år sedan.
I uppgörelsen med mina accelereande alkoholproblem såg jag tydligt varje vägskäl bakom mig. De framför mig blir allt färre. Jag måste välja dem med omsorg.
Letar åter igen upp Tracy Chapman på spotify.
Talkin bout a revolution, sounds like a whisper...
You better run run run run...
Nya vägar.
Jag får inte slarva bort återstoden.
1 kommentar:
En annan betydelse av karriär är
att ge karriär, ge hästen fria tyglar.
Nicklas, ge karriär!
Skicka en kommentar