Ta en titt på bildcollgaget här ovan, från dagens förstasida i DN. Hjärtknipande, eller hur? Bilden av brandmannen i det eldhärjade Australien som med sotigt ansikte ger den brännskadade lilla koalabjörnen vatten. Han håller ömt i tassen på djuret, som förtroendefullt greppar brandmannens hand tillbaka. Man är psykopat om man inte smälter för en sådan bild.
Titta på övriga bilder, de mindre till höger. En familj kommer vadande i en översvämning som med all sannolikhet berövat dem på deras egendom. Några barn leker i en båt på en fullständigt torrlagd sjöbotten. Stormen sveper in monstervågor över en kaj.
Bredvid en stor bild på en skadad liten björn. Han har redan fått ett namn tydligen, Max eller något dylikt. Denna bild sveper över världen likt den eld som skadat björnen men även slukat hela städer.
Observera att jag nämnde att elden skadat björnen innan jag nämnde städerna.
För det är väl ganska enkel psykologi egentligen... När det blir för mycket, när vi inte orkar höra om att hela familjer hittats förkolnade i bilar efter att de försökte fly eldstormen, när vi ser på TV att hela städer och byar raderats ut, då tar det stopp. Man orkar inte.
Många minns Nelson, den lille hjärnskadade noshörningsungen som fanns på kvällstidningarnas löpsedlar i veckor innan han tilläts somna in av Kolmårdens veterinärer. Vi lät oss engageras av den lilla fulsöta skapelsen, det var så gripbart, så enkelt.
Nyheten om Nelson var dock något som var i sitt alldeles egna lilla sammanhang.
Max sätter man in i ett sammanhang bredvid översvämningsdrabbade familjer, torrlagda sjöar och monstervågor. Och man gör Max till det som läsarna lägger fokus på, ödesmättad rubrik eller inte.
Det gör mig betänksam och fundersam över vad nästa förstasida ska visa.
En ensam kattunge i ett utbombat hus i Gaza. En utmärglad hundvalp vid en torrlagd brunn. Max som återförenas med sina ungar...
Något som flyttar fokus från orsaken: Vår egen aggressivitet och livsstil.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar