Världen krymper. Och då pratar jag inte om globalisering, internet, snabbtåg eller rymdturism. Jag pratar om Nicklas Vagges värld.
Jag orkar inte ens lacka ur på Sven-Otto Littorin länge, eller hans chef, Alfons Åberg, ni vet han som bara kan säga en sak: "Man ska vara rädd om skattebetalarnas pengar..."
Du FÅR avvända mina! Det är OK om du kan ge mig en fungerande försäkringskassa till exempel! Var hur jävla oförsiktig du vill!!!
Se, nu lackade jag ur ändå...
Men jag gör det som en något överviktig tvåbarnsfar i en småstad i mellansverige:
Slår näven i bordet när jag läst någon ovanligt korkad ledare i DN och säger: "Nu får det vara NOG!" Och tar en kopp kaffe till och bläddrar fram till dagens Rocky-strip, innan jag ögnar igenom dagens syrligheter över någon stackars teaterensembels pretentioner i kulturdelen...
Tänk, jag hade Lenin på väggen en gång i tiden, palestinasjal, runda glasögon och svart basker, SVÅÅÅÅÅÅR blick och bergfasta åsiker om ont och gott. Jakob, som jag känt i trettio år (!!!) i höst och som varit min bästis i ungefär tjugosju av dessa, brukade reta mig under denna fas av mitt liv med orden: " Vagge går först i demonstrationståget!" när min idealism tog lite för parodiska uttryck.
Men jag kan sakna det där att brinna för något. Som när jag stod en hel natt utanför brittiska ambasaden och ledde talkören i protest mot deras investeringar i det apartheidstyrda Sydafrika, sprayade ner porrbutiken på Ringvägen med slagord eller verkligen gick först i ett och annat demonstrationståg, bärande en röd fana!
Men samtidigt... Orka! Hur fan gör Sven Wolter? Han är revolutionär fortfarande, över 70! Jag är inte ens sosse längre...
Miljötomte visserligen, noga med källsorteringen, handlar i möjligaste mån ekologiskt och närproducerat, drömmer om en Ford Focus flexifuel, tycker Peter Erikssons skägg är ett piggt inslag i debatten och skänker 80 kr i månaden per autogiro till Diakonia...
Samhället skakar i sina grundvalar, Nicklas är i farten!
En dag står väl mina döttrar där i min gamla bryggarjacka som jag stolt bar ihop med palestinasjalen (fan vet om de inte bär den också) och anklagar mig för att vara en mossig jävel som inte fattar, som inte bryr sig.
Och kanske... har de rätt?
1 kommentar:
Fightas med detsamma jag också. När slutade man orka bry sig lika mycket som man gjorde förr? Vad är viktigt?
Har insett att så länge jag inte tappar intresset för mina medmänniskor och inte bara tänker att jag ska optimera min egen förmögenhet så får jag vara nöjd nog i nuläget. 2009 ska jag försöka vara snällare mot mina medmänniskor och inte bara gå förbi de hemlösa och försäljare av Situation Stockholm utan kanske gå förbi med ett leende.
Det är de små sakerna som gör det. Och lite är bättre än inenting!! =)
Skicka en kommentar