Jag brukar reta mig alldeles oerhört på sportmänniskor. Vare sig det handlar om utövare, tyckare, skribenter eller åskådare. Jag brukar tycka att så fort det ska talas, tyckas, analyseras om sport blir det imbecillt. För att inte tala om när idrottsutövarna själva ska prata om sitt värv!
Den allra lägsta livsformen är de som uppriktigt tycker illa om en annan människa och rentav vill skada den för att den råkar hålla på en annan grupp legoknektar än de man själv hyllar...tills tranfserfönstret öppnar och man börjar hata "förrädarna" som "svikit sitt lag", därför att något annat aktiebolag i idrottsindustrin erbjudit dem en fetare lön...
Dessa människor borde fråntas rösträtten. Brukar jag tycka.
För att de tror på hjältar som barn tror på tomten. För att de låter sig luras in i någon slags "anda" som försvann från elitidrotten samma stund som den allra första vinstpengen delades ut i det antika Greklands Olymipa.
Jag brukar räkna mig till de intellektuella, trots min ringa utbildning. Som lite hånfullt betraktar de vuxna karlarna och fruntimren som jagar bollar och puckar, hoppar över pinnar eller åker skidor mellan dem och anser sig syssla med något viktigt...och folk som tycker att det dessa män och kvinnor gör är viktigt...
Jag hånflinar öppet när jag får se en hel familj i likadana klubboveraller och jag hyser en hemlig förhoppning om att kravallpolisen trycker till lite mer än de behöver vid supporterupplopp.
Jag följer Babel, Kobra och Kulturnyheterna i TV som dessa människor ser på Sportspegeln och tycker mig få utbyte av det och naturligtvis, tror jag mig om, på ett högre plan än dem.
Det talas där om tillvarons högre mening och dess uttolkare, som har förstått så mycket mer än dessa enkla människor som finner sitt nöje i fysiska styrkemätningar mellan legosoldater.
Joråsatte...
Jag ser på Babel. Med fasa i rösten och ett bemötande som om han samtalade med en landsförrädare, intervjuar programledaren Stig Claesons son, som i en ny bok fullständigt klär av den nyss avlidne och hyllade kulturgiganten "som skildrade den lilla människan med en sådan värme" och avslöjar honom som en ganska hänsynslös och hånfull fylltratt i det privata.
Detta följs av en prata från samme programledare, som i mer eller mindre förståsigpåiga och oförtäckt hånfulla ordalag sablar ner ett antal prosaförfattares försök att skriva dramatik, utan att ha läst eller sett något av försöken...
Detta följs sedan av en diskussion mellan en berömd poet/dramatiker och just en pjäsdebuterande författare.
Svartklädda från topp till tå (som om de bar klubboveraller...) sitter de och slänger floskler mellan varandra som om det vore en pingismatch: "Varje ord gjorde ont att skriva", "När orden kommer i skådespelarens mun är de inte längre mina." o.s.v...
Vem fan är det som låter sig luras?
Tror jag ska titta lite på Sportnytt i morgon...
3 kommentarer:
Det är bra med lite självinsikt då och då så att man inte bara rullar på i samma gamla hjulspår. Och det är inte alla som vågar vara lika modiga och självrannsakande som du!
Bra inlägg Greg!
För ett antal år sedan satt jag på fikarasten och pratade fotboll med en kollega som är från Norrköping men var hängiven supporter till IFK Göteborg. Kollegan var inte bara fotbollstokig utan även en av de högsta företrädare för det politiska parti jag jobbade för. Han försökte förklara det med att hans politiska övertygelse byggde på en människosyn som stämde bra överens med partiets ideologi, en logisk konsekvens således. Han hoppades att hans personliga övertygelse var så stark att han skulle byta parti om den politik som fördes skulle förändras radikalt i för honom ”fel” riktning. Det samma gäller inte idrott, för den bygger inte på några som helst logiska slutsatser. Du kan inte med ett logiskt resonemang komma fram till varför man bör supporta ett visst lag, det är omöjligt för det bygger bara på en massa vanor och känslor. Därför byter man inte lag, även om det spelas dåligt, resultaten uteblir, säljs och köps till höger och vänster, eller fuskas…
Man kanske blir mer hängiven, slutar gå på matcher eller snackar skit om det egna laget, men man byter aldrig. Själv har jag stundom likställt frågan om varför jag håller på ett visst lag med vilket kön man säger sig vara. Idrotten är ologisk och de är därför den lockar miljoner med människor.
Tja, själv hängde jag in Djurgårdshalsduken i garderoben för gott när de som första storklubb i Sverige blev aktiebolag och har inte kännt ett uns lojalitet för dem eller stolhet över dem sedan dess. Verksamheter där kvartalsrapporten styr verksamheten tycker jag som utomstående är tämligen ointressant. Inte speciellt ologiskt, i min värld...
Skicka en kommentar