Att arbeta med döden i livets tjänst

Är tveksam till om det gått såhär lång tid mellan inläggen någonsin sedan jag sjösatte denna blogg. Livet utanför och runtikring snurrar helt enkelt för fort just nu.

Inte bara på ett jobbigt sätt, även om Vagges vägar är en titel som dessa dagar går att tolka helt bokstavligt. Jag reser ständigt nu, ner till Uppsala och hem till Dalarna varje vecka och under tiden söderöver reser jag varje dag mellan Uppsala och Stockholm.

Dagarna rusar fram och fylls av föreläsningar, intryck, känslor - det är en resa även inom mig själv. Jag växte bara av att slippa ifrån Caremas märkliga värld och ge mig in i en annan - i mångas ögon säkert mycket märkligare - men så mycket mer verklig.

"Vi arbetar med döden i livets tjänst" var det någon under de två tidigare årskullarna på denna utbildning som myntade. Och visst stämmer det på pricken.
Jag har sällan känt mig så nära livet som nu. Och så privilegierad som valts ut till detta.

Jag finns bland en samling stora hjärtan med stor vilja och stort fokus. Bärs av den känslan, är med och bär. Detta är ingen utbildning man väljer i brist på annat. Detta är ett Val med stort V.
Och man blir vald, som sagt.

Jag kan inte minnas att jag känt så här starkt för en grupp människor efter så kort tid sedan konfirmationslägret. Att man skulle få uppleva en dylik känsla i vuxen ålder trodde jag inte var möjligt.

I dag deltog vi vid svepning av en avliden på patologen på Akademiska sjukhuset.
Det var på samma gång högtidligt och odramatiskt, värdigt och vardagligt.
Stämningen var tät, vördnadsfull och nyfiken på samma gång.
För några av oss var det allra första gången i dödens närhet, själv fick jag känna på det i våras när jag träffade min blivande handledare på bårhuset i Falun då han nog ganska medvetet liksom helt apropå visade mig kylrummet med tiotalet avlidna på bårar, insvepta.

Nu fick vi ett ansikte, ett namn. Det blev en människa. En människa som levt, älskat och blivit älskad. Som vi mötte när den redan gått vidare. Som vi mötte när den hjälptes vidare.
Det växte till en känsla större än livet självt.
Och åter igen kände jag mig privilegierad som får vara med på denna resa.

Efteråt var första känslan att jag var hungrig! Vrålhungrig! Som om kroppen skickade en hög signal av liv efter stunden i dödens närhet.

Nära döden, i livets tjänst.