Leva mer än hittills

Så. Nu är en stunds stillhet. Utanför är kyla och regn. Här inne nybakat bröd och rensad svamp.
Madde på kördag i Falun, lillflickan sover middag och stortösen lyssnar på CD i sitt rum och sjunger med lågt, redan kapabel att lägga stämmor. Det gör mig stolt.

Bakom mig sex veckor som omformat mig som människa, gett mig en ny blick. Den diffusa döden har kommit nära, visat både sin fulhet, skönhet och mysterium men också sin alldaglighet.

Döden är vad den är.
Det som har vuxit är livet.
Andetagen så mycket mer påtagliga.
Hungern så mycket renare, lusten så mycket mer pulserande.
Och insett att sorgen tillhör livets andning.

Jag har sett bårhus, krematorium och obduktionssalen på rättmedicinska avdelningen där ett litet fåtal utöver behörig personal har tillträde. Dock har man insett vikten av att vi som har att hantera människors tragedier, möta dem i den första chocken måste också få se alla aspekter av tragedin för att så sanningsenligt som möjligt leverera svar på alla frågor.

Kroppen vi mötte var sargad av handlingen som tagit livsgnistan ur den men som jag kände redan för några veckor sedan när vi deltog i en kistläggning och svepning på bårhuset, så fanns personen inte kvar. På det sätt som livet lämnat honom syntes ingen ro, men i hans död återstod en upphöjd stillhet.
Varefter obduktionen av hans kropp fortskred steg min fascination för livets under och för att låna rättsläkarens egna ord:

"Tänk er, från en enda cell byggs denna kropp!"

Det var inte svårt att förstå hans vägval i livet i ljuset av hans ord.
Det var färger, symmetri, logik som tillsammans skapar livets mysterium.
Äcklet var långt borta.
Ibland hissnade det och mitt huvud snurrade men av utmattning.

När det under obduktionens gång även gick upp för oss vad som förorsakat dödens inträde, växte också ett öde och en persons hela tragik fram. Det är detta och de i hans närhet som dömts att leva kvar med tyngden av denna tragik vi har att möta. Inte just hans personligen, men många som liknar hans. Det kom så nära.
Och vi förstod alla nu på djupet varför vi släppts in i denna sal.

På kvällen gick en stor del av "klassen", eller teamet som det heter i detta sammanhang, ut och åt. Och drack en del, medges...
Det var som en urladdning. Ingen som såg oss utifrån skulle någonsin kunna ana vilken slags utbildning vi kom ifrån.
Skämten och de höga skratten var intensiva, frustande liv, glittrande lust.
Vi levde alla mer än vanligt denna kväll.
Mer än hittills.
Och fortsätter så.