Jag har landat i en tystnad. Det är inte intets tystnad, inte sorgens eller hopplöshetens tystnad, utan sinnesrons och fridens tystnad.
Två veckor har gått sedan jag stod framför en nära hundrahövdad skara i Stora Kopparbergs kyrka och delade med mig om min resa till ett helare jag, nästan på dagen ett år efter beslutet att leva nykter, att inte låta alkoholen spela huvudrollen i mitt liv mer.
När mitt liv var en transportsträcka mellan rusen dog mitt andliga jag. Jag förkastade religion i allmänhet och riter i synnerhet, som jag såg som taffliga utanpåverk för en naiv längtan.
Det gör jag fortfarande. Men nu med glädje istället för cynism.
Jag har gett upp tanken på att fånga det gudomliga. Och det som inte går att fånga går heller inte att kasta bort.
Sinnesrogudstjänsten i Stora Kopparbergs k:a blev en milstolpe och ett bokslut. Där lade jag slutgiltigt skammen över ett trasigt liv i Guds händer, så som jag uppfattar hen. Bilderna och skrifterna om det gudomliga som kommer från andra människors hand och berättelser saknar all betydelse för mig. Men att vara del av en rit, en inramad manifestering var som ett adlande av mitt eget väsen.
Taffligt utanpåverk för en naiv längtan?
Ja.
Men hellre naiv än cynisk.
Som ett led i min nyvunna naivism och skamlöshet skrev jag en sång till gudstjänsten, kopplad till min berättelse om att kunna se sig själv i spegeln igen utan skam.
Vid själva gudstjänsten ville jag inte ha vänner eller familj närvarande. Jag ville vara fullständigt närvarande i stunden. Men jag insåg samtidigt att det var en del av skammen som fortfarande hängde kvar. Jag kunde dela med hundra okända i en kyrka, men inte med dem som håller av mig för den jag är, utan prestationer och manifestationer.
Så jag gjorde ytterligare en manifestation och satte mig framför mobiltelefonen med dess videofunktion på rec. och spelade in sången och lade ut den på youtube.
Jag hann få panik av ånger ett par gånger när det var gjort. Men jag lät klippet ligga kvar. Länkade till facebook. Tänkte, precis som en rad i min sång, att gjort är gjort.
Lade bort all skam.
Jag hävdar varken sångens eller min egen förträfflighet.
Men den är berättelsen om mig och min resa i all sin banalitet.
Så som livet är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar