Packade tillslut upp väskan idag som jag hade under gruppbehandlingen i våras. Den var full av föreläsningspapper och gruppövningar. Blev sittande. Läste. Återupplevde många jobbiga känslor.
Jag skriver mycket dessa dagar. I Word. Hemliga dokument, hågkomster, en vandring inom mig själv, för mig själv. Förmodligen lämnar de aldrig de låsta dokumenten på hårddisken.
Gör jag rätt som skriver mitt liv? Jag ser vägskälen, alla tillfällen då jag inte förvaltat mitt pund. Är det värt smärtan?
Ja. Det är bra att spegla sig i orden. Se på pränt konsekvenserna av mina val.
Arv? Javisst, men i slutändan återstår bara spegelbilden.
Jag kan rasa, vara bitter och avundsjuk, i värsta fall hatisk.
Vad ändrar den bilden? Jo, mitt eget perspektiv. Så byt bergstopp.
Enbart genom att ställa mig utanför mig själv förmådde jag mig att sluta att dricka. Vända pekfingret som var anklagande vänt mot världen mot mig själv.
Det jag inte kan förändra är att min kropp fortfarande reagerar fysiskt på vissa känslor.
Suget kan ännu rasa. Gör det i detta nu.
Men precis som hiv-bärare kan leva med sitt virus kan jag leva med min sjukdom.
Min bromsmedicin heter Medvetenhet och Minne.
Nu kommer natten. Ledig i morgon. Jag har en ny roman nerladdad till läsplattan.
Tänder ljus, sätter mig vid kaminens falnande glöd.
Skog, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.
Kom frid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar