Relikerna i lyan

Mitt uthus bär på en historia, det har jag tidigare berättat. Den gamla spiltan för prästens häst har blivit varmförråd. Där står en gammal frysbox som följde med i husköpet men som vi aldrig använt, lagerhyllor med slalompjäxor och gamla urvuxna barnvagnsinsatser. Under fönstret mot byvägen står ett skrivbord.
När vi köpte huset gick drömmen i uppfyllelse om möjligheten att ha en alldeles egen skrivarlya.

Men storverken kom naturligtvis inte automatiskt med möjligheten att skapa ett eget hörn. Trots tända ljus, reliker som min första leksaksbil eller egoboosten med min debutbok från 2003 stående bredvid fotot på mig som drängen Alfred bredvid självaste Astrid Lindgren sjungande Idas sommarvisa tillsammans, från min tid som skådis på Junibacken i Stockholm.

Bilder ur ett liv, manifestationer utan koppling till nuets distraktioner. Till slut satt jag mest där och twittrade, tittande på en teckning bredvid de redan nämnda sakerna, en bild som en tweep skickat till mig efter en av våra många konversationer.
Twitter är en märkvärdig värld. Att förklara den för någon som inte twittrar, eller använder det till att skriva "Ja!" eller "Nej!" vid olika sportevenemang, det är som att förklara vad en app är för min mormor. Som dog 1997...
Tämligen lönlöst, med andra ord.

Men vill man kan man komma riktigt nära. Det kan bli väldigt intimt, men också väldigt fel. Det gjorde det med nämnda twittrare, båda sakerna. Det första inte över någon gräns bör poängteras med emfas, vilket inte heller var min avsikt.
Men det skar sig. Jag vill inte gå närmare in på det än så, i respekt för den det gäller, eftersom vi inte delar samma syn på vad som hände.

Hur som helst dog lusten att vara i skrivarlyan i och med den brutna kontakten. Förrådshalvan svämmade över in på skrivarlyahalvan. En kartong i kontorsstolen. En trasig tavla på skrivbordet. Teckningen hänger hoprullad på anslagstavlan vid sidan av skrivbordet, hängande i ett häftstift. Glasskivan framför mig och Astrid har ett dammlager, min debutbok ligger bland de andra friexempalren i en låda under skrivbordet.

Jag tittade in där idag. En rätt sorglig syn. Det var råkallt, eftersom jag inte brytt mig om att värma upp det.
Dock börjar jag känna mig redo igen. En längtan ut dit. Tidens försoning med det som varit.

I morgon när jag kommer hem från nattpasset på jobbet, efter en lur, tänker jag ta mig an skrivarlyan och ställa i ordning den igen. Och städa, kanske ställa in en blomma.

Men jag tänker plocka bort relikerna.