Förmätet ställer jag frågan
då mitt ursprung inte är sönderbombat
eller intaget av andra krafter än de som redan flanerade de breda boulevarderna vid stenpalatsens givakt.
Till vilka monument hörde staden som var min?
Karl den tolfte pekade mot öster, Margareta Krook blickade mot fjärran, Strindberg svällde över sina breddar och Jenny Lind stod sval i suset av trädkronorna vid vattnet.
Jag vandrade i era blickar fastfrusna i tiden, i eran stad, på gatorna vars namn jag kände som mitt eget men aldrig förmådde älska.
Liksom jag inte förmådde älska mig själv.
I stendräkt.
I granskogen framkallar jag ekot av steg på trottoaren
I eldens sken framkallar jag blänket i Norra Bantorgets våta asfalt
då, när revolutionen var min sanning
Jag gick i exil under mörk natthimmel
undan det sjuka gula ljuset
Det som ännu lyser om mina händer i Androidskenet
när jag kastar mig i fyrkantens ändlösa massor av ord.
Gick jag helt upp i viskningen skulle jag dö.
Jag klyver vedträt. Jag klyver mig själv.
En stenbelagd gata beströdd med granris under mina bara fötter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar