Dröm och verklighet. Utopi och sanning.

Bilden här ovan är en drömbild. En utopi.

Huset som sådant är högst verkligt, liksom udden i viken det ligger på, liksom blänket från den nedåtgående solen i det spröjsade fönstret.

Bilden är tagen i somras, vid knuten av den före detta lilla byskolan i byn Stigsbo i södra Dalarna, den sista utposten innan storskogen som gränsar till Gästrikland.
I fem somrar har vi under några veckor hyrt denna idyll av den lokala syföreningen, som står som ägare till huset.

Innanför den lilla glasverandan som vetter mot vägen finns två dörrar. Den ena leder in till skolsalen som har fönster åt tre väderstreck, varav ett syns på bilden. Vid innerväggen tronar en gammal järnkamin, fordom antagligen placerad bredvid katedern.

Den dörren andra leder in till ett litet kök med vedspis och där innanför en kammare, den gamla lärarbostaden.

Detta hus var under några år själva essensen av vår sentimenala längtan bort från motorleder och stress. Ett annat liv bortom Sickla stormaknad och stiffa innerstadskarriärister.

Hur många sommarkvällar satt vi inte vid matbordet i den gamla skolsalen och såg dimman stiga över viken alltmedan Jan Johanssons suggestiva pianotoner i "Visa från Utanmyra" tonade bort i laptopens högtalare, som stod uppställda på en kvarglömd gammal skolbänk? Vi längtade så det gjorde fysiskt ont i bröstet!

2007 bestämde vi oss för att våga! Flyttlasset gick till Falun, till en stor ljus hyresfyra i stadens utkant, en bra lägenhet medan vi väntade på att rätt objekt att köpa skulle dyka upp.

Jag började arbeta på orten som enligt många ÄR Dalarna, Sundborn och senare Hosjö, Sigrid föddes, Noras tal började låta allt mer som en kullas, Madde började efter årsskiftet arbeta i ett vackert kontorsrum med stukaturer och kakelugn, med utsikt över läroverksparken och Kristine kyrka i centrala stan.

I somras återvände vi till skolan i Stigsbo, som av gammal vana. Visst var det hemtamt. Visst var det trevligt att sitta hos hyrestanten längre oppi byn och dricka kaffe och prata om väder och vind. Visst glittrade vattnet i viken betagande som förr, visst var den vita hästen i hagen på andra sidan vägen vacker. Men medvetenheten om att detta inte var vårt, bara lånat, medvetenheten om striden bakom kulisserna i byn kring huset, oklara ägareförhållanden som gjort att det gradvis fått förfalla och trädgården växa igen mellan halvruttna, livsfarliga träd gjorde att en ledsnad började smyga sig på.

Och magin var också bruten, sentimentaliteten lika bortspolad av mina cykelturer till jobbet förbi lika vackra hagar och vikar på annat håll, kaffe på balkongen hemma med utsikt över Runns vattenspegel, kulturbygd runt knuten till vardags som fick Jan Johansson att kännas som rena överdosen och gjorde så att vi denna sommar lyssnade allt mer på Stefan Sundström i stället.

Tankarna började vandra. Vandra vidare. Genom vintern. Så plötsligt, på andra sidan staketet, där...

Där låg HUSET:

En ombyggd arbetarbostad, flera små lägenheter som blivit 7 nyrenoverade rum & kök, 180 kvm, någon mil utanför Falun, ett hus av en sådan typ man hittar i Nockeby, Stocksund, Danderyd, Täby, Djursholm, för ett antal miljoner kronor men här för utgångspris 980.000... DRÄGGEL!!!

Lånelöfte från banken, redo för budgivning, nu ska drömmar förverkligas! Bort, bort från....

...utsikten österut, mot sundet mellan Hosjön och Runn med skogar och berg på andra sidan...

...utsikten västerut, mot Falun, skogar och berg...

...utsikten söderut, den gamla fabriksskorstenen som ett byggnadsminne, Runns glittrande vatten, skogar och berg...

...den närliggande stranden, där jag går varje morgon med Sigrid i barnvagnen och ser naturen vakna, bryggorna, öarna, måsarna, bergen och skogarna...

...synen när man kliver in i hallen, ljuset som faller över bordet i matsalsdelen av vårt stora vardagsrum, genom dubbeldörrarna med spröjsat glas...

...Noras favotithörna i köket, där hon i lugn och ro kan äta sin frukost på morgnarna, eftersom dagis ligger ner för backen bara, på en grusväg mellan syrénhäckar...

...dagiset som kompisen Simon också går på och där de två glädjestålande mötte mig samma dag som vi skulle ringa till mäklaren och anmäla vårt intresse för huset långt på andra sidan stan och berättade att de skulle börja i samma klass till hösten i Hälsingbergsskolan uppe vid skogens rand, en skola Nora aldrig skulle få börja i om vi köpte huset...

Vi ringde aldrig mäklaren. Men ibland är det nyttigt att hoppa över staketet till andra sidan.

För att se vad man faktiskt uppnått.

För att se att gräset inte är så mycket annorlunda där.

Att det beror på vilken näring man ger det, där man står.

Nu lyfter vi blicken och plockar fram gödselsäcken.

Åker ut till vår kolonilott.

Och stannar där vi är!