Tillbaka till källan

Påsken passerad, tillbringad på svärföräldrarnas ställe uppe på berget utanför Leksand.

På påskdagens morgon klev jag ut i solskenet, på trappen till den timmrade parstugan som är vårt krypin när vi hälsar på, lillstugan kallad.

Jag hörde en tupp gala avlägset, från grannbyn genom skogen, samtidigt som ett rådjur skällde från något annat vädersträck. Sekunden senare såg jag en trana majestätiskt sväva över den närliggande åkern, ner mot dalen i morgondiset. Vi var bara tre kvart hemifrån med bilen, i hjärtat av Dalarna, vår plats på jorden.

Dagen dess för innan, påskaftonen, gjorde vi en utflykt dit där allting tog sitt avstamp en gång.

Stiftsgården i Rättvik.

Jag brukar lite självironiskt raljera kring min dramatiska ådra och sentimentalitet, men betydelsen av denna plats tänker jag inte förminska med några ironier.

Stiftsgården har betytt allt. Allt som över huvud taget är viktigt för mig. Allt jag är och har blivit tar sitt avstamp där. Även om den sedan snart femton år inte har någon plats i mitt liv rent fysiskt, då jag mycket sällan besöker den numera, är den ändå navet, den plats där jag formades som människa i tonåren och de första vuxna åren.

Med undantag av ett par, tre stycken från mina artistår, Näsåkers-Putte och barndomsvännen Jakob har alla i den närmsta vänkretsen sitt ursprung härifrån.

Alla mina förhållanden med tjejer (minus ett, som höll ett par månader...) har börjat där och ibland även slutat där. Nu låter det som jag haft massor och riktigt så är det väl inte, men de som varit något att räkna med, två längre förhållanden och en handfull sommarflirtar är det väl in alles...

Och så det första mötet med Madeleine en kväll i november 1993, på loggian utanför matsalen, vid den stora gräsmattan med korset, vänt mot Siljans mäktiga vattenspegel.

Jag stod och rökte vid korset och såg ut över sjön, det var just innan en kvällsmässa i kapellet under fyra-femårsåterträffen för de som konfirmerats 88 och 89 där jag deltog som fd. ledare från sommaren 89. Plötsligt hörde jag en röst som gjorde mig nyfiken. Jag vände mig om och fick se min vän Hanna stå och prata med en otroligt söt tjej i mörk page och något lite trumpet i sitt utryck. Jag gick fram och började prata. Det var första mötet.

Mötet som så att säga förseglade vårt öde.

Drygt fem år senare gifte vi oss i Leksands kyrka, vigda av Stiftsgårdens dåvarande ungdomspräst, Lasse Parkman.

På påskdagens eftermiddag visade jag vår äldsta dotter Nora den exakta punkten där jag för första gången tilltalade hennes mamma, där på loggian.

Det var helt fantastiskt att se våra barn springa runt på gräsmattan där vid korset, själva platsen som på sätt och vis var källan till deras ursprung.

Jag hoppas få se dem konfirmeras där. Jag hoppas de ska älska stället lika mycket som jag har gjort. Men hittar de andra vägar i livet må det vara hänt. För Stiftsgården har gett dem till mig och deras mamma som gården sammanförde mig med en gång. Och för det vet min tacksamhet ingen gräns!