Trough a big country

Det har inte varit någon bra dag idag. Dag tre på Sigges dunderförkylning och höga feber började jag känna mig lätt desperat. Utanför sken solen, en helt fantastisk dag och innanför våra väggar slet jag med att åtminstone få tösabiten att dricka något.

En textrad dök upp i mitt huvud, en textrad från det dunkla 80-talet, mina pre-tonår:

And in his eyes
was the flame of the west
Until it burns
he never rests

Från öppningsspåret på den skottska gruppen Big Countrys skiva Steeltown från 1984. En grupp jag vet ganska lite om egentligen, utom den skiva jag just nämnde och som jag fick av min syster på min tolvårsdag. Sångaren Stuart Adamson är visst död har jag förstått av kommentarerna på Youtube av bandets hardcorefans och deras tårdrypande hyllningar.

Jag tror inte många, förutom dessa närmast sörjande minns dem idag. De rörde sig någonstans i kölvattnet bakom Simple Minds och U2, för att sedan bli akterseglade, antar jag, när 80-talet blev 90-tal. Eller så dog Stuart Adamson, jag vet inte, som sagt.
Det ska visst finnas en greatest hits-samling i alla fall, vilket måste betyda att de lämnat något slags avtryck.

Min enda bekantskap med dem är denna LP jag fick. Och som jag lyssnade på den! Förutom att den faktiskt enligt mitt tycke än idag har en av rockhistoriens snyggaste omslag, slog musiken an en sträng i min lätt förvirrade själ, i gränslandet mellan barnet och... något annat.

Gitarrmattor med doft av keltiskt svårmod och arbetarromantik, böljande hedar och rykande stålverk i Glasgow. Den lille rundmagade Östermalmskillen gick in i tonåren med skotskt svårmod i blicken. And in his eyes...

Just den låten har jag i vuxen ålder förstått handlade om att man ska passa sig som f*n för karrismatiska ledare som med flammande blick leder en rakt ner i helvetet, men den begränsade förståelse jag hade för det engelska språket 1984, blev det i mina öron framtidstörst och idealism låten handlade om. De närmaste åren stod jag ganska långt till vänster också, hammaren och skäran och allt det där, appro på att följa ledare som leder en rakt åt...ja...
Snacka om att höra det man vill...

Och musiken var väl egentligen ganska medioker...Det slog mig idag att om man skulle leta efter en svensk motsvarighet till Big Countrys kelt-arbetar-pop/rock med folkmusikinfluenser så skulle man nog landa ganska nära Nordman...

Jag äger ingen vinylspelare, men letar upp musiken på Spotify och ställer upp LP-skivan bredvid datorn.
Låten lyfter upp den där frihetstörsten jag kände i tonåren till ytan, den frihetstörst jag kände idag, när jag gick inlåst i ett sjukläger och tittade ut på solen.

Men så kom Madde hem, tog över och släppte ut mig på promenad. Jag sökte mig ner till Runn, till en udde där flödet från kanalen som leder från Hosjön bildar ett råk av öppet vatten som skär som en glittrande pil genom den ännu tjocka isen.

Jag satte mig på udden och såg ut över sjön, bergen, skogarna och kände plötsligt en stark frihetskänsla! Det har varit en ganska lång och krokig väg från pojkrummet på Östermalm i Stockholm till denna strandkant i Dalarna. Och jag ångrar inte ett enda steg.

Och den åter igen rundmagade, nu medelålders och lite för långhårige mannen reste sig från bänken vid stranden och vände hemåt till sin familj, vederkvickt.
And in his eyes...