Som småbarnsförälder har jag svårt att hinna prata en halvtimme i telefon med någon vän, men slänga ner en kommentar till någon statusrad då och då hinner jag och till glädje kanske få lite feedback på mina egna statusrader ibland. Får en att stå ut tråkiga dagar, för de finns också, hör och häpna...
En rolig eller vänlig stauskommentar kan rädda en hel dag och jag hoppas att jag kan få någon annan att känna det samma då och då.
Sedan finns det sidor av facebook som är mindre roliga, som en applikation jag testade en gång, där man skulle svara på olika frågor om slumpvis utvalda i vänlistan. Frågor av typen: Tror du den har varit full på jobbet?, eller: Tror du den har pratat skit om dig?
Med stigande obehag svarade jag på några frågor tills pricken över i kom: Tror du Märtha Vagge har varit otrogen? Min mamma...
Med rena spykänslor plockade jag bort applikationen och kände mig minst sagt förbannad.
Vem är det som tror att jag skulle sitta och spekulera offentligt om huruvida min mamma är trogen min pappa? Vem är det som tror att jag skulle göra så mot någon över huvud taget?
En annan helt otrolig sak man kan göra på facebook är att "se om man kan slå sina vänners IQ" i ett s.k. IQ-test. För det första kan man undra över kvalitén på nämnda test, jag har ingen aning, för det skulle aldrig falla mig in att klicka mig vidare till detta. Måhända är det bara ett trick där man länkas vidare till någon form av reklam, jag vet inte. Oavsett vilket undrar jag vem som tror att jag värderar mina vänskapsförbindelser utifrån vem som har högst IQ...
Men uppenbarligen gör folk testen, uppenbarligen svarar folk på frågor huruvida de tror att deras föräldrar varit otrogna. Sedan spelar det ingen roll hur mycket med glimten i ögat det är man gör det. Jag tycker det är vidrigt. Och jag ställer mig frågan hur det påverkar umgängesklimatet i stort, i den "riktiga" världen? Om det direkt hör samman vet jag inte, men jag tyckte mig få ett obehagligt exempel när jag slog upp DN i morse. Läs rubriken nedan:
Citatet i rubriken kommer från flickan på bilden, som snart ska ta studenten och ska ha fest med anledning av detta. Ett av livets höjdpunkter, ett skäl att fira med släkt och vänner! Det är så jag minns det i alla fall...
I denna flickas värld betyder det mest att "rätt" människor kommer på festen. Jag hoppas INNERLIGT att detta är ett Stockholmsfenomen, det var bland annat just med anledning av denna kultur som vi flyttade. Jag skulle gråta blod om mina döttrar när den dagen kommer, värderar sin studentfest utifrån om "rätt" människor kommer! Jag inbillar mig att risken är mindre om jag låter dem växa upp i Falun.
Men antagligen är jag naiv... Jämföra IQ på facebook kan man göra i en jordkoja i Sarek om man vill och till slut börja oroa sig över om rätt renar passerar ingången och om de har högre IQ än en själv...
Jag hoppas jag kan lära mina barn att känna att de är "rätt", vilka val i livet de än gör, av stil, vänner och karriär.
Men det kommer nog inte bli helt lätt...
2 kommentarer:
En skönt stofil post! :)
Jag vill dock vara godvillig nog att tro att den där DN-rubriken kom i samma veva som ståhejet kring fylla/våld/etc-problem kring studentfesterna, och att 'rätt' inte handlade om någon slags 'inre klick' utan att det åtminstone handlade om att ha lite (som det synes, välbehövlig) kontroll över sina fester. Men antagligen är JAG naiv, minns inte eller läste inte den artikeln... :/
Tyvärr måste jag göra dig lika besviken som jag blev bestört. Artikeln handlar främst om studentfester som social markering och citatet i rubriken, när man läser vidare i texten, kan omöjligt tolkas på annat sätt än att det handlar just om en "streetsmart" (den stackars flickans egna ord) inre klick... Tragiskt!
Skicka en kommentar