Jussi in flames

I glappet mellan småbarn och tonår, de där åren mellan elva och tretton, var jag en ganska hängiven hårdrockare, drogs till det teatrala uttrycket, de svulstiga gesterna och hängivenheten hos Judas Priest (husgudarna), Accept, Kiss och Iron Maiden.
Jag var aldrig någon idrottskille, som de flesta av mina klasskamrater, så jag antar att jag behövde få utlopp för min energi på något sätt...

När tonåren kom vaknade jag politiskt och därmed tog också musiksmaken en ny riktning, över Ebba Grön och Imperiet, via i ett tidigare inlägg nämnda Big Country till U2 och Simple Minds, den politiskt korrekta arenarocken, nog så teatral, men sedd i backspegeln kanske lite...trist?
I jämförelse.
Men i farfars gamla bruna kavaj, palestinasjal, svart basker och runda glasögon (jag såg ut som en proggversion av Gösta Ekmans Sickan i Jönssonligan...), såg jag tillbaka på min hårdrocksfas med lite överlägsen genans, sådant pajaseri!

Men progg-Sickan dog så småningom, även han, av en prettoöverdos på Biskops-Arnö folkhögskolas dramatikskrivarlinje.

Sedan blev det allt mer folkmusik, vilket ännu är huvudfåran i min musiksmak. Men som vuxen har jag även fått upp ögonen (eller kanske öronen) för gamla storheter som Jussi Björling, Edith Piaf och Maria Callas. Och plötsligt är cirkeln sluten! De stora gesterna, det teatrala, det svulstiga, rakt in i själen, utan skygglappar, kompromisslösa röster!

Och via Jussi, Maria och Edith, har jag hittat In flames, Nightwish mfl, och insett hur mycket som förenar snarare än skiljer dessa olika ingångar i mitt musiköra. De stora, teatrala gesterna, de svulstiga känslornas musik!

Man springer sina cirklar, men ränderna går aldrig ur...




Edith...

Maria...

Jussi...

...och In Flames!