Nora började rossla redan tisdag kväll, dagen före avresan och väl på plats hos mormor och morfar i Fisksätra var det bara att konstatera att det var där hon skulle få stanna hela helgen. Samkväm med mostrar, museibesök m.m. fick ställas in... Suck! Sedan började Sigrid snora. Och slutligen jag själv. Vad min stålkvinna till hustru är gjord av, som slapp såväl denna förkylning som tidigare resten av familjens obarmhärtiga genomkörare av vinterkräksjukan, är jag inte mannen att svara på...
Jag hann dock med ett besök på den gamla strampuben Loch Ness på söder där min gode vän Anders gjort come back som bartender (han som brukar poängtera att det är en pub, inte en restaurang...) och han hällde utan vidare upp en Newcastle brown ale till mig, precis som när det begav sig ett decennium sedan... Nostalgiskt!
Och på fredagen besökte jag min gamla arbetsplats, Sickla skola, där jag arbetade som elevassistent inom särskolan i fem år, fram till flytten till Falun. Jag hade inte träffat mina elever på ett och ett halvt år...känslostorm! Några av dem redan tonåringar, som var sex år när jag lärde känna dem! Och alla mina kollegor, framförallt de i mitt arbetslag var otroligt kul att träffa! Tiden i Sickla skola var speciell, kommer alltid att betyda mycket!
Men höjdpunkten var ändå att på lördagen få se Jakob i föreställningen "Fem gånger Gud" som i Regionteatern i Växjö och Riksteaterns regi spelade sina sista föreställningar på sin landsomfattande turné på scenen Kilen på Kulturhuset.
En helt magisk föreställning! Den liknade ingenting jag sett förut, denna metapjäs med utgångspunkt från Strindbergs "Ett drömspel".
Och kom inte och kalla mig partisk, för det faktum att min äldste och bäste vän var en av skådespelarna borde snarare har försvårat det för mig att ta till mig hans rollfigur, men Jakobs frustande öppningscen var som en ångvält och jag var inne i pjäsens suggestiva värld på nolltid!
Sorgligt att den slutar nu. Jag skulle ha velat rekommendera den för alla! Men med all sannolikhet kommer den att sättas upp av andra grupper. Jonas Hassen Khemiri är en ordentlig vitamininjektion till den svenska dramatiken och jag ser med spänning fram mot nya verk!
Nu är vi hemma i Dalom igen. Trötta och förkylda. Våren låter vänta på sig. Men jag såg både snödroppar och krokusar nere i Kungsbua. Så den kommer väl häroppi mä vad det lider.
Så det är väl ändå inte helt synd om människorna, trots allt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar