I fredags hade jag och mina döttrar förmånen att få avnjuta ett stycke finfin teater! "Vem är ensam ?" hette pjäsen och handlade om den lilla nallen som hade tråkigt och ringde sin kompis Kaninen för att höra om de skulle leka. Men Kaninen hade redan en kompis hemma och ville inte att Nalle skulle vara med. Nalle bönade och bad men fick nej igen. Arg och kränkt försökte då Nalle leka med sig själv. Kasta boll, kurragömma...nä, går ju inte, tråkigt!
Rita! Rita massor! Överallt, skapa, hela världar, fantasin flödar! Då ringer det på dörren... Det är Katten som vill leka. Men Nalle vill inte! Hon vill vara själv! Hon är mitt uppi det hon skapar, har inte tid! Och hon är glad igen!
De två skådespelarna, Mirja Breitholtz och Gustav Lundkvist, gav historien liv med mycket små medel, sina kroppar, sin mimik, musik och sparsmakad rekvisita, på ett helt mästerligt sätt!
De kom till Faluns bibliotek på sin Sverigeturne och gav sin föreställning för femtiotalet barn och deras föräldrar. Jag satt lite vid sidan av "scenen", en stor utlagd matta i ett rum i bibliotekets källare, innanför arkivet. Jag hade där förmånen att sitta nästan i knät på skådespelarna och samtidigt se hela övriga publiken.
Jag såg hur barnen intensivt levde sig med i det som skedde på scenen, skrattade när Kaninen gjorde tok, var ledsna med Nalle när hon blev lämnad utanför och drog efter andan när de båda skådespelarna i gestaltandet av Nalles ritade fantasivärld gjorde hissnande akrobatnummer. Ettåringen som sov i vagnen bredvid mig, anledningen till att jag satt där jag satt, vaknade efter en liten stund och gjorde även hon stora ögon. Vanligvis en minst sagt fartig tjej, otålig som få, men hon satt helt stilla den halvtimme som föreställningen pågick!
Jag gick som på små moln därifrån, det bubblade i mig lika mycket som det bubblade ur femåringens mun om det vi upplevt tillsammans. Riktigt bra barnkultur, i ett hav av Hello Kittyprylar, Disneyprinsessor och drömmar om Barbies vita plasthäst i groteskformat (som kommer att förbli en dröm...)
Samtidigt blev jag en smula beklämd. Den nyss av regeringen presenterade kulturutredningen menar, när man har skalat av alla omskrivingar om "främjande åtgärder", att kulturen i långt större utsträckning än hittills, ska bära sina egna kostnader.
Knappast särskilt förvånande egentligen, kommande från borgerligt håll, då ju grundtanken i det borgerliga sinnet är att alla samhällskostnader är av ondo och att beskattning i grund och botten är en handling likställt med stöld från den enskilde, framförallt om den går till något så onyttigt som kulturyttringar!
Jag undrar hur många teatrar som Westbergs teater (http://www.westbergs.nu/), som producerat detta lilla mästerverk som vi såg, kommer att överleva i det klimatet? Om några år återstår väl bara att åka iväg till Ejendals arena i Leksand och se på när "Disney on ice" kommer på besök, som kommer konsumeras av mina barn med samma tomma blick som min dotter ser på Disneytimmen på lördagar, långt från nallars och kaniners spelglädje i bibliotekets källare.
Men de var ju banditaktigt subventionerade, så de fick döden dö!
Tack, Lena Adelson-Liljeroth!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar