Tankar inför en blygsam come back

Våren 2000 sjukskrevs jag för så kallad "utmattningsdepression".

Jag hade under föregående höst med entusiasm hoppat på ett tåg som skulle leda till stationer av obeskrivlig lycka och tillfredsställelse men också fruktansvärda otillräcklighetskänsor och tomhet. Och där emellan en hel del sena nätter med hårt festande. Under denna period stod det "artist" på mitt anställningskontrakt, vilket kanske kan förklara en del.

Men egentligen började resan redan fyra år tidigare, senhösten 1996. Jag anställdes då som "besöksvärd" på det då tämligen nyöppnade Junibacken på Djurgården i Stockholm.
På den tiden ännu en försöksverksamhet, som försökte hitta sin plats i Stockholms kulturutbud, långt ifrån den instutition det blivit idag.

Det var vilda år, fyllda av exprerimentlusta, improvisationsteater i huset och på evenemang runt om i staden, ute i landet och vid några tillfällen i Finland. Jag spelade roller som Efraim Långstrump, Paradis-Oskar, drängen Alfred, Kling eller Klang, Pettson, Herr Gurka (!) m.fl m.fl, mer eller mindre manusbundet och utan att jag rikigt förstod hur det hade gått till var jag tillslut en hyfsat garvad kulturarbetare. (Det tar än i dag emot att kalla det jag var för skådespelare. Jag har allt för stor respekt för dem som slitit på mångåriga utbildningar för att få den titeln för det.)

Kärntruppen blev med tiden ett väldigt sammansvetsat gäng och vi umgicks dygnet runt, även på fritiden, bildade band, besökte varandras sommarstugor och uppväxtorter, festade, bildade par, gjorde slut (nåja, undertecknad höll och håller fast vid sin Madde, som jag träffade redan tre år innan Junibacken-eran...), blev osams, försonades, repade, roade, sov nästan aldrig...

Sensommaren 1999 gifte vi oss, jag och Madde, i Leksands kyrka och hade bröllopsfesten med hela Siljan för våra fötter, uppe i Åjier-Vargnäs bystuga, på berget Åsledens topp, med ett 80-tal inbjudna gäster. En stor del av rumlarkollektivet från Junibacken fanns på plats, min då och med tiden allt kärare vän Therese sjöng oförglömligt vackert i kyrkan och samtliga närvarande kollegor hade skrivit en sång: "Nicklas och Madeleine" som de framförde på festen och samtidigt överräckte en studioinspelning av låten på CD i samband med ett mycket roligt tal, framfört av den som en gång anställde mig på Junibacken, Anders, sedermera bandkollega, dryckesbroder och vän. Kärlek!

Här är det på sin plats med en liten passus för att med kraft betona alla övriga vänners och släktingars oförglömliga insatser den dagen!
Denna historia handlar dock om, för att uttrycka det dramatiskt, (vilket ni som känner mig vet att jag gillar att göra...), min uppgång och mitt fall som artist, varför detta just här lämnas därhän, utan att vara mindre viktigt eller glömt!

Samma höst gav Junibackens marknadschef Staffan besked om att han fått jobbet som VD för Björnrike Ski Country Club i Härjedalen och skulle lämna "skutan". En idé föddes, jag minns inte längre vem av oss det var, att jag, Anders och Therese skulle följa med honom och bygga upp en artistverksamhet på hotellet med barnteater, krogshower och happenings i skidbackarna.

Sagt och gjort! Vårt farväl av Junibacken har ett bitter bismak, framförallt ett möte med vice VD:n som vid tillfället uttalade rena hotelser i chocken över att vi plötsligt och gemensamt sade upp oss, men det är en annan historia.

En minst lika oförglömlig tid som den som varit tog sin början. Vi installerades i personalbaracken nedanför hotellet och grep oss an uppgiften med liv och lust. I januari hade vi förfärdigat en barnteatermusikal vid namn "Trollkonstigt" som skulle spelas dagtid för barnfamiljer och ett krogshowpaket för nattens övningar i hotellets restaurang. Vi jobbade hårt, hade fantastiskt kul och fick otrolig respons! För Anders och Therese var detta ett skeende i en rak linje från deras tidiga ambitioner redan i tonåren, från teaterlinjer och musikalutbildningar men för undertecknad började det kännas som att motorn hade börjat rusa och känslan av att ha tagit mig vatten över huvudet växte sig allt starkare. Framförallt showbiten var för mig helt främmande mark.

Barnteatern gjorde succé, det kom barngrupper ända från Östersund för att se oss, våra jippon utklädda till sagofigurer i backarna uppskattades omåttligt och till och med jag minns jublet efter den avslutande krogshowen på påskhelgen med värme!

Men det är just vad det gäller det sistnämnda, som mitt självförtroende gröptes ur.
Jag var inte, är inte och kommer aldrig att bli en showartist... Mina försök till dans på krogscenen är nog i det närmaste att jämföra med en skadeskjuten kråkas. Och övertygelsen om min uselhet i det avseendet, färgade med tiden av sig på vad jag gjorde i övrigt.
Jag vet att jag gjorde ett bra jobb i barnteatersammanhangen, jag gillade det fortfarande men drabbades av svåra tvivel. Jag hade ju bara halkat in på denna karriär från början, det hade aldrig varit ett kall egentligen, eller en längtan, det hade ju bara blivit såhär...

Var jag inte, när allt kom omkring...ett skämt? Även på teaterscenen?

Så där gick tankarna, nedåt i spiralen. Som alltså slutade i sjukskrivning vid säsongens slut.

Vi skildes åt där, som kollegor, jag, Anders och Therese. De återvände till Härjedalen följande säsong. Jag tog ett brödjobb som hustomte på Stockholms stiftsgård Graninge och lovade mig själv att aldrig uppträda i offentliga sammanhang igen.

Det är nio år sedan nu. Anders och Therese tillhör fortfarande dem jag håller av mest och vi hörs ofta, ses tyvärr mindre, då vi idag har våra liv i tre olika städer.

Therese har showat på, Anders gjort sig en karriär som flitigt anlitad trubadur och jag har både undervisats och undervisat, som teologstudent och som elevassistent inom särskolan.

I morgon ska jag dock, för första gången på nio år, uppträda solo i offentliga sammanhang.
En blygsam come back, ett sångprogram i Vika kyrka kl. 19, mellan Falun och Hedemora, kallat "Tid för kärlek", tillsammans med Vika församlings kantor Ingrid.

Jag ska sjunga bla Noctune, Håll mitt hjärta och Your song, inför vad jag antar blir ett gäng tanter och farbröder och min egen familj.

Det må vara litet. Men det är en seger. På scen igen!

Jag är full av förväntan!