Vi har nu bott i Falun i 16 månader. När jag säger "stan" tänker jag inte längre på Stockholm. Men ännu är jag inte hemmablind. Jag är otroligt fascinerad av historiens lämningar i och runt den här staden. I lördags promenerade vi uppe vid koppargruvan. Där hör man nästan hästarnas frustande, gruvdrängarnas rop och faktiskt ännu rent fysiskt klockan som klingar för att tala om att vattennivåerna är OK djupt därnere i gångarna.
Det var en strålande vinterdag. Några bilder:
2 kommentarer:
Nicklas, när jag läser dina inlägg om flytten till Falun och konstrasten till Stockholm vill jag flytta efter genast! Jag önskar det var så enkelt...
Längtan efter att bosätta oss i Dalarna hade vi länge, länge, men det tog några år för beslutet att mogna. Men visst är det mycket som ska klaffa och jag tror att det helt rätta tillfället nog egentligen aldrig infinner sig. Till syvende och sist handlar det tillslut om att helt enkelt våga.
Vill man verkligen, så går det.
Välkommen! :)
Skicka en kommentar