En fluga gör ingen sommar

Vi börjar hämta oss så smått efter årets genomkörare. Vi trodde vi tagit oss genom vintern oskadda i år. Utom den märkliga historien med min hjärtsäck har vi hållit oss friska, hela familjen. Den senaste veckan har man anat våren i luften.
Men som grand finale slog den till, vinterkräksjukan...

Senaste dygnet har i detta hem i det närmaste liknat restaurangsketchen i "The meaning of life" eller som en vän kommenterade det hela på facebook, blåbärspajscenen i "Stand by me".

Katastrofläge, med andra ord. Min mamma som äntligen blivit bättre i sitt knä och kommit på besök med pappa över helgen, drabbades värst, som grädde på moset. På darriga ben äntrade hon en buss mot Stockholm i morse.

Hustru och farfar förskonades otroligt nog!

Efter en brinnande febertopp i går kom jag tillbaka till de levandes värld i morse. Stod i sovrumsfönstret och märkte att förmiddagssolen faktiskt värmde! Och plötsligt kom den krypande mellan rutorna, vårens första fluga. Nej, en fluga gör ingen sommar, men det lilla kräket (ha ha...) bar liksom med sig hopp om livet, som återvänder.
Ett gott tecken, efter att man fullständigt tömt sig på innehåll, så att säga...