Att äga ett minne

Går ut på kökstrappan med två flätade korgar, en liten för tändveden och en stor för brasveden. Snöflingorna singlar tätt i luften men vinden har mojnat. Jag ser att det ryker ur grannens bagarstuga, måhända har de satt igång med julbaket redan.
Jag rundar uthuset, ställer ned korgarna och borstar av det decimeterhöga snötäcket på huggkubben.
Haspar av haspen in till vedboden. Blir stående en stund och betraktar den halvcirkelformade skåra i trät som haspen lämnat efter sig under öglan där den sitter fast.
Nästan hundra år gammalt är vårt uthus. Det tillhörde en gång byskolan, som ligger på granntomten, nu bostad. Vårt hus är byggt på den gamla skolgården, de höga grindstolparna av granit som markerar vår infart var en gång entrén till skolområdet.
Nu skiljer en häck och en silverpil de grästäckta tomterna åt men jag föreställer mig hur det måste ha sett ut en gång. En grusplan innanför grinden med uthuset med sin hästspilta för prästens kuse när han besökte skolan för kristendomsundervisning, nu min skrivarlya/förråd.
Den stora vedboden som jag i romantiskt önsketänkande kallar logen med sin murade valvtegelkällare under sig som man når genom en brant stentrappa från utsidan och intill dasset där de små hålen för barnrumporna ännu finns kvar på sin avsats och längst in den avskiljda delen för läraren. Det sistnämnda numera vårt vintersportförråd, belamrat av slalom och längdskidor, pulkor och skridskor.
Luckan för latrintunnorna finns också kvar, de vetter nu mot vår carport på uthusets bortre korttsida.
De i sammanhanget märkligt konstfullt snidade gångjärnen kommer från en nerbrunnen herrgård i trakten.
Inne i "logen" bärs ena ytterväggen upp av en pelare från samma hus som en överdimensionerad regel.
Varje dörr har rostiga men vackra gamla låsanordningar, som för länge sedan slutat fungera men är tidlösa i sin snillrika skönhet.

Jag fylls plötsligt av respekt för tiden. Jag äger allt detta men har det ändå till låns. Vilka händer har före mig hakat av haspen för att hämta ved? Elever i skolan, läraren, en vaktmästare? Vad hette de? Lever de, är de döda?
Jag kliver över den höga tröskeln, går fram till den manshöga vedstapeln mot väggen till dassdelen, fyller en famn som jag balanserar på ena armen och greppar yxan på sin hylla just innanför dörren på vägen ut.
Det skymmer när jag börjar arbetet med att spänta tändved.
Jag är stolt över att äga och förvalta detta.
Att äga ett minne.