I den blå timmen öppnas en avgrund
Jag sätter mig ner och betraktar
Mörkret letar sig ur hörnen, äter mina fötter
Jag sitter alldeles stilla, lyssnar vad det vill
Drick! ropar dammråttan under soffan
från platsen där Grönstedtsbuteljerna gömdes
för att sedan regera min ensamhet i mörkret
Jag sitter där jag sitter, ropet är ett eko från då.
Jag måste fortsätta tro på det.
Plötsligt öppnas en dörr, ljus strömmar in i mitt dunkel.
Hon kommer, liten, full av språng
och ber mig blåsa upp en gul ballong
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar