Igår hade jag en av de tyngsta dagarna hittills på mitt nuvarande jobb, inte bara på grund av passets längd från tidig morgon till sen kväll. Men orsakerna i övrigt lämnar jag naturligtvis därhän av tystnadspliktskäl.
Låt oss bara konstatera att jag var rätt mör när jag kom hem.
Jag öppnade kylskåpet för att jag visste att där fanns ett par-tre flaskor alkoholfria Mariestads öl. Tanken var att pusta ut vid brasan och låta den goda maltsmaken smeka gomen. Jag sträckte ut handen med hejdade mig mitt i rörelsen. Vad var nu detta för någonting? Vad var det jag agerade på, vilket tankemönster var det som jag nu lät styra?
Tänk all alkohol som jag "förtjänat" i mina dagar. I slutet av veckan. Efter en barnteaterföreställning. Efter ett gig med husbandet på puben. Efter en arbetsdag. Efter/under en lång resa. Efter att ha kommit fram. Efter att ha åkt. Efter ett test. Efter en tenta. Efter en föreläsning. Efter en utskällning. Efter en hambo. Efter att man tyckt att en öl är ju bara en öl. Efter nattning av barn...
Den dagen jag kommer hem och tar en alkoholfri öl för att pusta ut och för att jag "förtjänat" den befinner jag mig på ett sluttande plan. Till god mat eller fest, fine, men inte belöning för att det varit jobbigt. Det är ett tankemönster som pekar rakt tillbaka mot självömkan och gömda flaskor. Jag vill inte tillbaka dit. Förtjänar det inte.
Vad jag förtjänar är inget annat än närvaro i det som sker, i varje känsla.
Förknippa vila med nya smaker.
Jag stängde kylskåpet och värmde tevatten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar