Förstklassig ro

Jag sitter på jobbet, lugnet har lagt sig och snart går arbetstiden över i jourläge.
I morgon ska jag resa. Jag ska gå ner för Kopparvägen mot Nedre Norslund och sedan ta den långa sluttande promenaden ner mot Falugrytan och tågstationen.
Ta ett tåg "hem" till Stockholm och en god väns 40-årsfest.

I morgon är resan målet, till att börja med. Jag bestämde mig för att unna mig en förstaklassbiljett, efter att ha köttat detta dygnspass. Jag ska sjunka ner i tågfåtöljen med min läsplatta och min telefon, dricka en kopp kaffe, se på vinterlandskapet och bara vara. Det får lov att kosta. För själen.

Just när jag efter en viss tvekan hade sänt iväg min bokning av biljetten för några dagar sedan kom jag plötsligt att tänka på en liten tant som väckte min beundran för många år sedan.

Jag arbetade under ett halvår 1995 på Ersta Diakonisällskap på Södermalm i Stockholm, på Sveriges enda oblatbageri som ligger där. Jag hade fått jobbet genom en bekant och var helt klart en främmande fågel i miljön, en ung, skäggig och långhårig drul bland en stab av pensionerade diakonissor av den gamla stammen från en tid när diakonissor i Svenska Kyrkan skiljde sig från andra ordnars nunnor bara gällande titel och klädsel. Det var inget livslångt kall, men gifte man sig fick man sluta. Vilket var verkligheten för rätt många yrkesarbetande kvinnor inte allt för långt tillbaka i tiden för all del...

Men så fanns det några för vilka kallet blev just livslångt. De hjälpte svaga och utsatta i vårt samhälle där just samhället inte räckte till, något vi ser blir allt vanligare i dessa utförsäkringstider med statens goda minne.
Dessa kvinnor höjde sällan rösten för egen del, men bar och hjälpte outröttligt andra, långt upp i åren. En handfull av Stockholms gamla diakonissor fann sin reträttplats på denna min märkligaste arbetsplats i livet så här långt.
Själva arbetet i sig är inte så mycket att orda om. På morgonen blandade man ihop en smet på 10-15 liter av kärnvetemjöl och vatten, sedan gräddade man den i stora järn, inte helt olika våffeljärn men i formarna var runda oblater med krucifix som stansades ut med speciella stansar i ett angränsande rum av dessa tanter. Gräddningen var ofta mitt arbete. Jag brukade grädda c.a. 1000 stora kakor om dagen, vilket gör 10.000 utstansade oblater ca. Jag kan utan att överdriva säga att det var mitt livs tråkigaste jobb...

Nåväl, en av dessa gamla diakonissor var en krokig liten skata med plirande ögon och ett överraskande vänligt leende. Hon tillhöre en av dessa bortglömda hjältar som hade ägnat hela sitt liv åt att hjälpa andra och för att sysselsätta sig ett par dagar i veckan hjälpte till på bageriet. Hon bodde i en liten etta inne på Diakonisällskapets område, levde sparsamt och anspråkslöst.
Men hon unnade sig en fantastisk sak som pensionär, av de sparade slantar hon skrapat ihop under ett helt arbetsliv, utan att behöva försörja någon mer än sig själv.
Hon hade guldkort hos SJ, vilket gjorde att hon, närhelst andan föll på, äntrade en förstaklassvagn i något slumpvis utvalt tåg och bara åkte dit det bar.
Drack, kaffe, tittade ut och bara var.
Hon kunde komma och säga att hon varit i Luleå och vänt. Slumrat rofyllt i en tågfåtölj en hel natt, ätit frukost på ett kafé i Luleå och sedan åkt hem igen.
Det fanns inte en plats i Sverige hon inte sett, inte en konduktör hon inte kände.
På sin ålders höst unnade hon sig denna konfortablitet, att rofyllt resa förstklassigt och bara vara, efter ett helt liv i tjänst för andra.

När jag sitter i min förstaklassfåtölj i morgon, min belöning till mig själv efter ett dygnspass hos dem som behöver tryggheten i min närvaro och hjälp, ska jag sända denna lilla fridsamma diakonissa en tanke.
Och hoppas, om hon inte längre finns bland oss, att hon fick en förstklassig resa till sin Gud.