Jag såg mina barn framför porten på min egen barndoms gata och skakades något av ekot från rösterna av mig och min syster. Jag ser också framför mig grannpojken som hamnade på livets skuggsida i hatets hamnar.
Mig förde livet långt från dessa gator men närmare mig själv.
Stadens gator är ett surrealistiskt äventyr för mina döttrar som är vana vid hagar och skogsbryn, att få gå ut själva, att somna i tystnad och kaminrörets knäppande.
Deras ögon på stadens absurditeter börjar bli mina egna ögon.
På vägen från barndomens port mötte vi vaktparaden. Polishästarna främst sprätte av nevös energi, långt från skogshagarnas sävliga pållar och soldaternas taktfasta marcherande var det märkligase vuxenvärlden någonsin visat upp för yngstan.
"Vad har de gevären till?"
Jag visste inte vad jag skulle svara.
"Ja, min vän, vad ska de med gevären till?"
Inte för att skaffa mat i alla fall, som vår granne i skogen...
Hur länge får du leva omedveten om världens ondska?
Jag förklarade så gott jag kunde att de ska vakta slottet från tjuvar och andra dumma.
Detta förstod hon.
Min övertygade pacifism och mitt hopp om att leva i en republik innan jag dör lämnade jag därhän, tills vidare. Det fanns ingen anledning att där och då göra vuxenvärlden konstigare än den är...
En fråga kvarstår dock. En fråga jag inte blivit ett dugg klokare på med åldern.
Vad ska vi med gevären till?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar