Det mänskliga hjärtat

Jag är inget politiskt geni, eftersom jag är alldeles för mycket känslomänniska. Jag blir galen när stelbenta regler går före mänsklighet och kan i mina hetaste stunder bli rent hatisk när girighet gör det. Att jobba inom en privat vårdkoncern har därför frestat på gång efter annan de senaste åren...

Men nu ska det inte handla om dem eller mig som anställd, inte nödvändigtvis för att man ska vara försiktig med dylikt på sociala medier. Min arbetsgivare känner till min politiska ståndpunkt i frågan men kan på intet vis påstå att jag missköter mina arbetsuppgifter. Inte minst vad det gäller tystnadsplikt. Så låt oss gå vidare.

I hjärtat är jag vänster och röd, om man nu nödvändigtvis ska sätta några slags allmängiltiga etiketter på den enskilda tankesfären och tillskriva den statiska ståndpunker. Jag rör mig i ett åsiktslandskap som handlar om människors lika värde och rättvisa, i sanning rätt allmänna begrepp som är svåra att angripa, men blir lättare att definiera i ljuset av kallhamrade utförsäkringar och religiöst färgad skattesänkariver och utförsäljningar av allmän egendom till riskkapitalintressen långt från människan som är beroende av tjänsterna de förmedlar. Nu var vi där igen...

Måhända är min drömvärld utopisk, som alla som rör sig i någon slags ideologisk tradition.
Att tänka rött brukar ju av hävd vara att tänka kollektivistiskt, men jag fattar att det inte är så enkelt.
Att bottna i sig själv, hitta redskapen för ett självförverkligande är A och O för att kunna fungera med andra. Som nykter alkoholist begriper jag det sambandet bättre än många andra tror jag.
Men att hitta och få hjälp för detta sjävförverkligande, där har dagens (ny)liberala och i allmänhet borgerliga idétradition en bit kvar tror jag innan de riktigt förstått sambanden.
Om jag inte med en rätt dyr skattefinansierad behandling fått hjälp med mina tillkortakommanden i tillvaron är det långt ifrån säkert att jag idag hade kunnat sköta det ansvarsfulla jobb jag har och med glädje betala den skatt som jag anser kunde vara högre, utifrån de erfarenheter jag har.
Därför skulle jag, utifrån hur det borgerliga alternativet ser ut idag, inte ens överväga att lägga min röst där.

Jag missunnar ingen framgång, eftersom jag upplever just det väldigt starkt just nu i mitt eget liv.
Att vara högfungerande med fast inkomst och ett bra boende är en större rikedom än många har i vår värld. Och glädjen i att befrias från en totalitär vänsterregim upplevde jag på nära håll i Prag under dåvarande Tjeckoslovakiens första fria nyår efter diktaturen i början av 90-talet.
En resa värd en berättelse i sig.
Men det tar vi en annan gång.

Hur jag vill landa detta resonemang vet jag inte riktigt. En gång skrev jag på twitter:

Socialisten tror för mycket på kollektivets godhet. Liberalen tror för mycket på individens godhet.

Och så jävla luddigt, men mänskligt, slutar jag detta inlägg.

Låt oss vara mänskliga.