Dovhetens dimmor i hörnet vid pianot.
En cognacskupa bröt det ljus som ville fram
Grumlade rösterna som sökte och tystade tankarna.
Jag ropade belöning, vattnade mörkret
I barnets blick en vädjan
Mitt leende, mitt löte att aldrig svika
De fick orden, inte seendets kärlek
Och tystnade
Jag får aldrig glömma barnets tystnad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar