Mittpunkt

I julens undantagstillstånd närmar jag mig ändå tanken att jag mer än förr är densamme genom livets skiften och ritualer. Jag inser också att den stress jag kände var gång jag återvände till Stockholm eller närmare bestämt dess östra utkanter som av tidens gång och lyckliga slumpar samlat hela min släkt med ett par undantag inom Nacka kommuns gränser, inklusive hustruns familj, nu är borta.

Detta är inte längre mitt hem, men jag känner inte heller längre det avståndstagande som var drivkraften i att överge det urbana, snarare en slags vila i att vara besökare.

Jag inser också att hemmet i geografisk mening inte är en plats, inte ens mitt hus mitt i byn mitt emellan Falun och Svärdsjö, i Sundborns församling vid tiomilaskogens rand.

Hemmet ligger i min fullständiga närvarokänsla. Jag försökte beskriva den i en dikt härom dagen, i det inlägg jag kallade Minuten före nu.

I just denna minut sitter jag i mina föräldrars arbetsrum med utsikt över Nackareservatet och Hammarbybacken på andra sidan det smala dike utanför huset som kallas Sickla sjö. Att vandra i denna omgivning kan stundtals kännas surrealistiskt. Så välbekant men ändå så främmande. Så vant men ändå så glömt. Punkthusen med sina tio våningar upp för gatan från där jag sitter rymmer fler människor vart och ett än hela min by. Jag bodde själv i ett sådant på nionde våningen en kvarts promenad härifrån fram till flytten till Dalarna. I en annan tid. I ett annat liv.

Det finns inte mycket som skulle kunna dra mig tillbaka. Skogens andning har blivit min egen. Men jag känner också att jag vågat rota mig där av den enkla anledningen att jag vågat rota mig i mig själv.

Jag ska inte tillskriva min relativt nyvunna helnykterhet detta mirakel helt och hållet, men i spåren av den har jag vågat närma mig jaget från alla håll och hittat en mittpunkt.

Och jag vet att det enda sättet att behålla fokus på denna mittpunkt är att låta bli alla former av sinnesfördunklande medel.

Förra julafton hade jag varit nykter i två månader och genomled den med fokus på mitt eget mörker.

Denna julafton levde jag i varje andetag, i varje tugga av maten som smakade godare än någon annan jul förut i vuxen ålder, eftersom fokus nu låg på den i stället för spriten.

Och jag levde i barnens förväntan, kände deras glädje.

Fanns i en mittpukt av mig själv.

Idag gick vi på bio, jag och M och såg Hobbit. Storslagen underhållning för stunden, bitvis tjatig men helt OK utan att lämna djupare spår. Vilket väl heller inte är meningen. Men en replik fastnade. Den när Gandalf säger att det som håller undan mörkret är det enkla, vardagliga, de små tingen.

Jag tror jag har börjat förstå.

Rusets och kickarnas sensationer var kortvariga.

Liksom storslagna äventyrsfilmer. Även om just Hobbit kändes som tre rätt långa timmar...

Men jag var Där och Då.

Liksom jag är Här och Nu.

Ständigt Mitt I.

Det är nytt. 

Och oändligt spännande.