Större än ord

I bitande kyla satte jag barnen i bilen och åkte till kyrkan idag. Ingen sensationell handling den första advent och min yngsta benämner Falu Kristine kyrka som "mammas kör", också huvudorsaken till dagens besök.
Det är nu ett par år sedan jag dramatiskt och sentimentalt som bara jag kan gjorde slut med Gud så som jag känt honom fram till då:
 Den utanför stående kraften vilken var en mottagare för riktade och formulerade önskningar.
Varunder mina problem med mig själv växte, så växte också problemen med denne Gud och jag förkastade honom som ett besviket barn förkastar sin far.Eftersom han inte besvarade mina böner. Eftersom han teg.

Vad jag inte såg eller förstod, var att den gudomliga tystnaden var tystnaden inom mig själv. Musslan i mitt bröst släppte ut allt mindre av det ljus som var jag och släppte heller inte in något ljus.
Det accelererande alkoholmissbruket kapslade in känslorna ytterligare och vägen till ett jag kantades av tistlar, gropig och sank.

När jag bestämde mig för att göra slut med alkoholen trampade jag plötsligt inte ner i hålen, rundade pölarna och viktigast av allt: Jag upptäckte att i toppen av den taggiga tisteln satt en vacker blomma, frukten av mina erfarenheter.
Och inom mig vaknade något.

Jag kan sätta många namn på det, allt klingar lika otillräckligt.
Själens röst, Varats eviga tanke, Det sanna jaget, Kärlekens kunskap, Tillvarons aning.
Att koka ner det till synapser och impulser är inte nog.
Så låt oss för enkelhetens skull kalla det för Det gudomliga. Det gudomliga inom.

Vilka utanpåverk människor behöver, att tillbedja gyllene bilder, vetenskapsmän eller tusenåriga gamla skrifter, är mig fullständigt likgiltigt i sammanhanget.
Jag kan uppleva en sentimentalitet i att sjunga Bereden väg för Herran i en kyrkbänk, men aktionen som berörde mig på djupet idag var när jag med mina döttrar gick fram till ljusbäraren i koret och lät dem tända varsitt ljus för något de tyckte var viktigt. För den yngsta var det upplevelsen här och nu, att SJÄLV få hantera en låga, för den äldsta rörde sig kanske tankar om julen eller skolan i huvudet, vad vet jag.
Men vi delade en stark gemenskap i det ögonblicket, något absolut och innerligt.
Detta något var större än ord.
Det gudomliga inom oss.

Amen