Tillbaka mot skogen med en gran i bilen sjöng mina döttrar rövarnas sång från Ronja rövardotter.
Det var just i skymningen. På var sida om bilen ruvade snötyngda granar, avbrutet av Svedens gård där Linné en gång gifte sig, vidare över bron över sundbornsån där kråkslottet som är ett lvu-hem utstrålar sorgsenhet och längtan vid ena brofästet.
Förbi den vidtrsträcka hagen som om somrarna i det närmaste påminner om en skottsk eller irländsk hed, innan skogen tar vid igen vid våran grannby. När man passerat den och landskapet öppnar sig på nytt bort mot granklädda bergstoppar och det som av mina twitterföljare är känt som tiomilaskogen, fast det nog i ärlighetens namn snarare är ner mot 8 mil till kusten vid Gävle, är vi nästan framme.
Vi tar av från länsvägen och svänger in i byn,över bron över bäcken som markerar gränsen mot den stora världen, rullar förbi den stora skålformade kohagen som i sin vintervila tjänar som byns mötesplats och pulkabacke, med grillplats högst uppe mot björkdungen och berget som ruvar på sina hemligheter som det bara låtit mig ana.
Efter kohagen rundar jag grannens timmrade traktorgarage och deras vedeldade bagarstuga för att till slut svänga in mellan grindstolparna av granit till vår alldeles egen lilla bit av världen.
Mina vildvittror myllrar ut ur bilen. Jag sitter kvar några sekunder, landar.
Vi är hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar