Lucia kom ensam. Och blev vår.

Min far lyssnade på Dubliners. Jag tror det började där. Det var något med männens röster, musiken.
Det förmedlade en sentimentalitet som låg perfekt i samklang med mitt väsen redan som pojke.
Jag skapade mig en bild av folket, av hedarna, av livet i tweed till ljudet av tunna flöjter.
Senare blev jag medveten om våldet, konflikterna, den svåra historien.
Skrev romantiserande slagord på skolbänkarna, när andra skrev BSS (Bevara Sverige Svenskt), BSB (Bevara Sverige Blandat), Depeche Mode eller Metallica, så skrev jag Free Belfast!
Utan en susning om komplexiteten. England och protestanterna var dumma. Irland och katolikerna de goda.

1993 deltog jag i en gruppresa till Nordirland, bodde i Belfast utkant och på Corrymeela Comunity utanför Ballycastle. Upptäckte landets skönhet som var precis densamma som jag föreställt mig men ett betydligt mer sargat folk, på den tiden.
Och jag insåg komplexiteten i ett folks historia. Att olika omständigheter kan tända en gnista som gör djupa sår i generationer. Protestant eller katolik handlade inte längre om trosuppfattning utan om så mycket mer, familj, tradition, bostadsort, namn, nation. Eller saknaden av något eller allt av det nämnda.

Fråga en Irländare vad som är Irländskt. Frågar du Bono i hans torn av glas utanför Dublin eller den arbetslösa morsan i området runt Shankhill road i Belfast får du nog ganska skilda svar. Och svaren måste få vara olika. Om landet någonsin ska bli helt.

Därför blir jag så glad när jag läser att i Leksand, i knätofsens och nationalromantikens själva epicentrum, har en ensamkommande flyktingflicka från Eritrea blivit vald till stadens Lucia.
Helgonmyten om flickan som offrade sitt liv för det hon trodde på, ges gestalt av någon som offrat så mycket bara för att få leva sitt liv. Ingen kan bättre bära vår tradition.
Man förstod detta i Leksand.

Se och lär Jimmie, se och lär.